Jag hittade friidrotten sent

Idrott har alltid varit en naturlig del av mitt liv, jag har alltid älskat att röra på mig och att tävla. Som barn provade jag nästan alla sporter som fanns, men det var basketen som först fångade mitt hjärta. I Gävle, där jag växte upp, var basketen stor, och som lång och snabb för min ålder fick jag redan som 12–13-åring spela med damlaget. Jag är otroligt tacksam för alla som stöttade och trodde på mig under de åren, det självförtroendet de gav mig har burit mig långt.

När jag började på Celsiusskolan i Uppsala, Sveriges största idrottsgymnasium, förändrades mycket. Att flytta hemifrån och byta miljö var tufft, och till slut valde jag att sluta med basketen. Men längtan efter att idrotta fanns kvar.

En dag påminde min mamma mig om en friidrottstävling jag gjort i mellanstadiet, där jag hade tyckt att kulstötning var riktigt kul. Redan dagen efter gick jag till friidrottskansliet och sa att jag ville prova på kast. Från den dagen var jag fast.

Jag började med alla kastgrenar, och tränade på i ett år, men efter att jag lyckats kvalat till Junior-EM i diskus bestämde jag mig för att satsa på det fullt ut. Utvecklingen gick efter det i raketfart – på bara ett halvår gick jag från att kasta 42,98 till 54,91, tog tre svenska juniorrekord och vann mitt första SM-guld. Allt detta under mitt andra år som friidrottare!

Sedan dess har jag tagit flera SM-medaljer, slagit rekord och fått representera Sverige på internationella mästerskap som VM, EM och OS.

Vilken resa det har varit, och den är långt ifrån över!