Att stå på pallen på EM i Birmingham och ta hem ett brons är fortfarande svårt att riktigt förstå. Det var min första internationella mästerskapsmedalj i diskus på seniornivå – och att få göra det efter alla år av träning, tävlingar, motgångar och lärdomar känns otroligt stort.

Inför EM hade jag en bra känsla. Säsongen hade varit lång, men jag hade också fått med mig flera riktigt bra tävlingar och visste att jag hade kapaciteten att kasta långt. Samtidigt vet man aldrig vad som händer när det väl är mästerskap. Det är då det gäller att kunna lita på sig själv och på allt man gjort under året.

Kvalet gick precis som jag ville. 64,65 meter i första kastet, längsta av alla i kvalet, vilket gav mig ett bra utgångsläge inför finalen.

I finalen handlade det mycket om att vara närvarande i varje kast. Jag ville inte tänka för mycket på resultat eller placering, utan göra min grej och tävla hela vägen. När jag sedan insåg att jag hade tagit EM-brons kom en blandning av glädje, lättnad och nästan lite chock.

Det är en sak att drömma om att stå på en internationell mästerskapspall. Det är en helt annan sak att faktiskt göra det!

Det här bronsmedaljen betyder mycket för mig också för att den är en del av en resa som började ganska sent. Jag började med friidrott när jag var 16–17 år och hade aldrig ens hållit i en diskus innan dess. Åren sedan dess har varit långt ifrån raka, men varje säsong har lärt mig något nytt.

Och bakom den här medaljen finns så många människor. Min tränare Mats, min familj, vänner, alla som jobbat med mig längs vägen och alla som tror på mig även de dagar då det inte går som jag vill. En medalj kan se ut som något man vinner själv, men för mig är den verkligen resultatet av ett stort team.

Birmingham blev därför mer än bara ännu ett mästerskap. Det blev ett kvitto på att allt arbete faktiskt leder någonstans.

EM-brons 2026. Min första internationella medalj i diskus.

Och jag är sååååå stolt över den!